I fredags kväll åkte Ingela och jag, tillsammans med Mekko, Leia och Aska på ännu en resa till vårt rödvita grannland. Denna gång gick resan hela vägen till Jylland, närmare bestämt Kolding. Dipper fick stanna hemma hos min snälla mamma. Dipper och min mamma är verkligen ett fint par, mamma älskar Dipper och Dipper älskar mamma. Gulle-Dipp, en riktig toppenhund! Dock var jag på lördagen verkligen glad att jag inte anmält Dipper till RM:et…
Totalt var det 66 ekipage anmälda, om jag läste rätt var det tre svenskar (Ingela, undertecknad och Janne Stihl) och resten danskar. Rasfördelningen är jag lite osäker på, men jag tror att det var en golden, minst fem flattar och resten labbar. 10 domare var utsedda att skipa rättvisa på fem poster, där vissa var tudelade men då på likvärdig mark. Provet är ett B-prov, alltså kallvilt. Upplägget var mycket trevligt, klurigt och utmanande – enkelt var det då rakt inte, långa avstånd (utom på söket…) och hård men rättvis bedömning.
Leia och jag inledde dagen med att gå in som första släpp på station “tramp”, vilket alltså var en walk-up. Två hundar per släpp, två skyttar framför på böljande hagmark med hög och krävande vegetation. Inalles var det fyra markeringar per hund och en avslutande dirigering. Leia skötte sig riktigt bra! Missade dessvärre en markering helt som jag fick styra till och behövde en liten hjälp av mig på en markering i ett hav av höga brännässlor, men det får betraktas som helt okej på denna svåra nivå. Vet inte hur långa markeringarna var, men långa var de, likaså dirigeringen. Totalt fick vi 16 poäng och min parkamrat 13.
Efter detta gick vi till station “mark”, som var en markeringsstation. Först kastades en dubbel (lång!) på linje och när hunden hämtat den första markeringen kastades det en markering till, åt ett annat håll. Därefter skulle de återstående markeringarna avhämtas – en så kallad “två-och-en-halva”. Här vet jag faktiskt inte riktigt vad Leia höll på med, för markerade gjorde hon då inte – 11 poäng fick vi och det var jag glad för. Usch, vilken dålig insats!
Nästa staion för vår del var station “jagt”. En klurig uppgift, riktigt rolig faktiskt! Inleddes med en kort transport, stopp och ett snabbt skott mot en markering en bra bit ner för en kulle. Därefter sköt skytten ca 90 grader åt höger. Först skulle nu markeringen hämtas, vilket Leia gjorde utmärkt. Sedan fortsatte transporten, runt en kulle och ner parallellt med sjön. När vi passerade ett buskage såg jag att Leia vädrade in något spännande men hon hängde tack och lov ändå med vid sidan. Efter ytterligare transport stoppade vi till och en fågel kastades framför oss, lite snett till höger om en stig som gick parallellt med sjön till vänster. Efter kastet gjorde vi helt om och fick anvisning om att hämta en dirigering i buskaget där Leia tidigare markerat vittring. Ett “ut” var vad som behövdes här! Därefter helt om igen och en snabb markering kastades ut på sjön, över en hög och tät grön vass. Efter att denna hämtats skulle så “minnesmarkeringen” hem. Här fick jag blåsa första och enda signalen på denna station då Leia sprang något för långt på stigen; ett stopp, tecken åt höger och så fick hon vind på fågeln. Domaren var imponerad och belönade oss med full pott, 20 poäng.
Vår fjärde station, “dirigering”, blev en märklig historia. Den inleddes med en landdirigering över ett fält med varierande vegetation. Här kunde jag onekligen skött mig bättre… Hem kom fågeln i alla fall. Nästa uppgift var en vattendirigering – en mardröm bestående av en långsmal “mandelformad” damm i tät skog/grönska. Tror den kan ha varit ca 50 meter lång och kanske 20 meter bred. Uppgiften var att ca 10 meter från ena spetsen av dammen skicka hunden rakt över till andra sidans spets, där en fågel skulle ligga. Jag frågade innan jag skickade, om hunden måste simma hela vägen? Domaren ryckte på axlarna, svarade varken ja eller nej utan sade bara “du ser inte hunden i skogen”. Jag ställde upp Leia, pekade ut riktningen och skickade iväg. Leia rivstartade, plaskade i vattnet (där hundarna försvann ur synfältet då det var en lite slänt ner mot dammen) och var borta! Jag stod iskall och väntade, stirrade bort mot den lilla lilla öppningen i vegetationen vid spetsen på andra sidan, i förhoppning att jag skulle hinna se Leia där och kunna blåsa stopp. Sekunderna gick och ingen Leia syntes till. Domaren gick då ner mot vattnet, hon trodde att Leia stod vid vattenkanten, och i samma stund knakade det i terrängen till höger om dammen. In kommer Leia farande i full fart, dyblöt och med en lika dyblöt liten duva i munnen! Domaren såg ytterst förvånad ut! “Den varianten har jag aldrig sett förut” sade hon och gav oss 18 poäng på hela stationen.
Vår femte och sista station “sök” blev tyvärr vårt fall. Söket var upplagt så att två par startade samtidigt, i var sin ända av en långsmal ängsmark. Uppgiften var att under långsam transport framåt skicka hundarna över ängen och upp i en skogsridå som följde ängen parallellt (tydligen ett inte helt ovanligt sätt att lägga upp sök i DK). Ängen som hundarna skulle passera var varierande ca 20 – 40 meter bred och skogsridån såg ut att vara ca 20 – 30 meter djup, och bakom där följde ett stort fält. Medan vi satt och väntade såg Leia funktionärer komma och gå från ena kanten av skogsridån och det visade sig vara en riktig nitlott. När vi väl fick börja gå och jag skickade iväg Leia fräste det bara till i terrängen och så var Leia borta… Kanske var hon över på Fyn en sväng…? Jag förstod ju att hon dragit iväg ut på fältet men hade en förhoppning om att hon skulle vända men fick till slut kalla tillbaka. Provade att skicka igen med samma resultat. När vi så efter ca 4 minuter nått till mitten av fältet och mötte det andra paret hade Leia alltså inte hittat någon fågel då det förstås inte fanns fågel ute på fältet där hon yrat omkring. Min parkamrat hade hittat tre fåglar. När vi sedan fortsatte promenaden, och alltså sökte där det andra paret redan varit var jag tydlig med Leia “nu går du LUGNT!” och nu verkade också hon ha fattat vart fåglarna fanns! Här hittade Leia sex vilt, två av dem “bonusvilt” som det andra paret inte hittat, medan min parkamrat hittade ett. Dessvärre hjälpte inte detta utan domaren underkände arbetet och gav oss 5 poäng, även om han sade att “del två var imponerande och synnerligen effektivt”. RM-reglerna är sådana att om man får 5 poäng på någon station så får man inte gå vidare till finaler, då man inte kan tilldelas cert.
En bild på Leia, ca 18 månader gammal (foto Krister Sjöstrand). Kunde varit en bild på Aska – så lika som de är!
I skrivande stund vet jag inte mer än att 13 hundar gick vidare till semifinal, varav några av dem med sämre totalpoäng än vad Leia (70 p) och Mekko (67 p) hade, men med samtliga stationer på 6 poäng och uppåt. Kändes förstås jädrans surt för både Ingela och mig (Mekko hade också gått väldigt bra men hade en “fempoängare” med sig från “tramp-stationen” där hon helt missat en markering och dessvärre blev mycket (!) olydig). Jag tycker ändå att vi får vara nöjda, tror att vi hamnade på (om man räknar totalpoäng) ca 11 och 12 plats, eller därikring, av ca 60 väldigt bra hundar till start.
Så, istället för att ladda för final åkte vi hem till Ingela i Markaryd och ägnade söndagen åt att träna våra valpar. Idag fick Jazzå och Aska gå på sök (samma sök med omväxlande skick), långa linjer, mini-walk-up, “dirigering-till-plats-där-man-tidigare-hämtat-en-markering” och markering över stor småländsk stenmur. De är för härliga, våra små ungdomar! Tack igen Ingela för ännu en toppenhelg. Danska RM åker vi till nästa år igen – och då jävlar!
Dipper har haft en härlig helg tillsammans med mamma och skött sig exemplariskt! Goe Dipper!