Nyheter

Helgen 26-27 majl var det flera roliga aktiviteter, bland annat en stor WT-lagtävling (även individuellt) på Tullgarn. Dock valde vi (Ingela & undertecknad) denna gång en annan aktivitet och åkte istället till Norska Flatmästerskapet. Anledningarna var flera; dels har vi aldrig startat på N FM, dels var det detta år lokaliserat i Sarpsborg som ligger bara knappt 5 mil från svenska gränsen, dels tyckte vi att det kunde vara en bra start/avstämning för våra ungdomar inför kommande Unghundsderby och – för min egen del främst – så var det en officiell utställning. Jag hade förberett Leia genom att inte alls “träna utställning”, dock hade jag grundtrimmat henne och dessutom fått proffshjälp av Elisabeth K med finputsning – tack igen Elis!!! En tvätt med schampo blev det också kvällen innan, men föning av pälsen hoppade jag över – Leia fick självtorka – någon hejd på det hela får det ändå vara.

Som insatta redan vet har ju Leia ett bettfel (överbett), och när jag ställde ut henne första gången för 2 år sedan fick hon ett 3:e pris, med hänvisning till just bettfelet. Dock har bettet faktiskt förbättrats och då Leia just nu också är i så fin pälskondition hon nu kan bli, kände jag att det kanske var dags för ännu ett försök. Ska väl tillägga att enda anledningen att över huvud taget ställa ut henne är att det för Nordiskt Jaktchampionat krävs lägst “good” (motsvarar gamla 2:a priset), då Finland och Danmark kräver denna showmerit för sina jaktchampionat.

Väl framme på Utne Camping möttes vi av ett glatt gäng svenskar (och norrmän också förstås) som svettades i den gassande solen. Dock sjönk den lilla förhoppning jag lyckats bygga upp som en gråsten i bottenlös dy när Karin F dramatiskt meddelade att; “här används hela regnbågens färger”, och “en hund fick “good” bara för att den bar svansen högt”! Usch-å-fy-å-bläää, tänkte jag, undrar vad det är för färg på “sufficient” (gamla 3:e priset)…? Innan det var dags för vår tur i “bruksklassen” var jag redan ytterligare 2 år fram i planeringen och funderade på vilken “proffshandler” (som “känner alla domare”) jag kunde hyra in?

När vi så äntrade ringen var Leia glad och positiv och jag gjorde verkligen mitt bästa för att hålla modet uppe. När domaren Christian Brix Söndergaard (Pearly Coats kennel, Danmark) lämnade sin kritik till sekreteraren hörde jag bara lösryckta fraser, bland annat “dessvärre överbett”… Undrar vad det är för färg på “SUFF” tänkte jag igen… Därför går det knappt att återge min oerhörda förvåning när ringsekreteraren, med ett lite beklagande leende/grimas, lämnar över ett blått band (alltså “Very Good” – motsvarande gamla “släta 1:an”). Herrejösses du milde! Blått band!?!? Jag så när kastade mig om halsen på domaren, men fann mig i sista stund och tog i hand i stället, tackade domaren & ringsekreteraren säkert tre gånger och skuttade glädjestrålande ut ur ringen! “Historiens gladaste blåa band” som någon sade .

Leias kritik löd som följer;
5 år. Feminint huvud och uttryck. Dessvärre överbett. Korrekt ögonfärg. Väl ansatta öron. God hals, ok rygglinje. Väl ansatt svans som bärs korrekt. Väl tillbakalagd skuldra, lite öppen skuldervinkel. Goda vinklar bak. Rör sig med god avspark. Tillpassad bröstkorg, välmarkerat bröstben. Utmärkt pälskvalitet. Välpresenterad.

Fina Leia, som i och med “VG” nu också fick bort parentesen (j) på sitt SE JCH!

Söndagen ägnades åt WT i en grönskande skogsmiljö, olik de flesta andra WT-områden. Nybörjarklassen inledde dagen med fem stationer med en enkelmarkering per station. Aska skötte sig utmärkt och jag var både nöjd och lite imponerad av henne. Hon var lugn och fin och koncentrerad, även mellan stationerna där hon inte alls verkade störas av omgivningen med många stökiga och gnällande hundar. Dock hade hon lite svårt att lokalisera några av apporterna i det höga blåbärsriset och blev lite vid på två stationer och hittade tyvärr inte apporten på en av stationerna. Poängen blev ändå rätt bra, förutom 0:an fick hon 17, 16, 20 och 19 poäng=72, vilket placerade henne som 11:a i Nkl (totalt 27 ekipage) och som 3:e bästa unghund (av de 14 st som var under 2 år). Var väldigt bra att vi startade, jag fick genast en idé om hur vi ska förbereda “valparna” inför UD .

Leia, och Dipper som också fick vara med då WT var öppet för alla raser, gick in först på eftermiddagen. Lite kluriga stationer, inga avstånd direkt, men terrängen ställde till det mer än man kunde tro. Mina båda hundar gick riktigt fint och fick följande resultat; Dipper – 18, 20, 20 19, 16 = 93 p och Leia – 19, 20, 20, 17, 20 = 96 p. Detta visade sig räcka hela vägen till topp och Leia vann elitklassen med Dipper som god 3:a. I Norge utses Flatmästaren på dual-poäng, alltså både resultat från utställning och WT räknas. I och med Leias “VG” från lördagen och höga poäng på WT placerades hon som 3:a i den totala Flatmästartävlingen. Smått otroligt, men väldigt väldigt roligt! Stort tack igen till arrangörerna, alla trevliga domare och inte minst till Ingela för som alltid lika trevligt sällskap!

Onsdagkväll 23/5 åkte vi till Sexdrega för valparnas avkommebeskrivning. Duktiga och trevliga beskrivare var Inger Karlsson och Monica Broman, stort tack för att ni ställde upp! Valparna var oerhört lika i sina beteenden! Loke och Aska fick identiska protokoll och Skojs protokoll var identiskt med mamma Leias. Det enda som skiljde Loke/Askas från Skoj/Leias var att Skoj/Leia på vattnet hade kryss i rutan “kastar sig i” medan Loke/Aska hade kryss i “går villigt i” och på sökarbetet hade Skoj/Leia kryss i rutan “täcker större delen av marken” (sökte mycket även utanför det tänkta sökområdet) medan Loke/Aska hade kryss i rutan “täcker marken väl”. Annars hade de kryss i alla ideal-rutor. Jag är så nöjd med hur de sköter sig, Leias barn!

Kristi himmelsfärdhelgen åkte Malin, Hanna och jag tillsammans med valparna och mamma Leia till Norge för att vara med på kennel Waternuts kennelträff. Dipper fick inte plats i bilen så han fick hålla min mamma sällskap under helgen.

Valparna skötte sig finfint och vi fick både bra träning och trevlig samvaro.

Dagen efter Romelanda åkte vi till Trollhättan för ännu en spårtävling. Ännu ett finfint framspår, men dessvärre åter igen minus en pinne kvar i skogen. Lydnaden gick denna dag riktigt bra och uppletande lika fint som gårdagen, tror vi hade knappt 1,30 minuter i tid! Totalt fick vi ihop 589,25 poäng, kom tvåa och fick cert. Duktig Dipper! I och med detta resultat har vi (tillsammans med 604,75 från början av augusti 2011) nu ett snitt på 597 poäng, vilket troligtvis inte räcker helt fram till SM:et, men kanske kan vi höja det något lite ytterligare..?

Ännu en spårtävling för Dipper, Schäferhundklubbens tävling i Romelanda, Kungälv. Ännu ett fint framspår, bra spårarbete men dessvärre tappade vi även denna gång en pinne. Lydnaden gick förhållandevis okej på den relativt blöta planen, men vi tappade mycket på krypet och på att Dipper tjuvstartade på återhoppet på hopp över hinder. Uppletet gick oerhört snabbt, nog det snabbaste jag varit med om! Totalt kom vi trea, dock utanför cert.

En onsdagkväll i början av maj (9/5) åkte Hanna och jag till Lilla Edets BK för att Skoj och Aska skulle få göra sina mentalbeskrivningar (MH). Båda två skötte sig utmärkt och fick kryss i alla de rutor som jag som uppfödare kunde önska. Stor nyfikenhet, bra dådkraft, sociala och lekfulla med bra avreaktioner. Roligt hade de också!

5 maj åkte vi till Bengtsfors i Dalsland för Dippers andra spårtävling för året. Började bra med ett jättefint framspår och sedan hittade vi sex av sju små pinnar plus slutpinnen denna gång, och Dipper spårade fint hela vägen. Lydnaden gick okej, tyckte dock att domarna några gånger gav omotiverat låga betyg men så kan det ju bli. Uppletet gick bra, 9,75 i betyg (en drog för “omtag” på sista föremålet). Summa summarum kom vi tvåa och fick ett s k “släpcert” (som går till de som ligger inom 10 poängs marginal efter vinnaren) – trodde vi i alla fall i några dagar… På måndagen ringde en mycket ångerfull kvinna från Bengtsfors BK och förklarade att de räknat fel och att ekipaget som vann skulle haft sex poäng till, vilket därmed innebar att vi halkade utanför “10-poängsgränsen” och alltså blev av med vårt cert. Snöpligt, men rätt ska vara rätt. Dock grämde det mig då än mer att jag tyckte vi borde haft minst 6 – 8 poäng mer på lydnaden…

1:a maj var Dipper och jag iväg på vår första spårtävling för året, i Borås. Har skam till sägandes inte tränat spår mer än tre gånger under våren, så att det belv ett bakspår med en väldigt laddad hund får jag ta på mig… Dipper gjorde sedan ett utmärkt arbete i ett omväxlande spår men redde tyvärr inte upp slutet. För att göra en lång historia kort var slutapporten placerad någon meter till höger om en skogsväg, som gick över ett kalhygge, och detta blev för svårt för Dipper och vi fick därför bryta. Synd, då vi hittat alla andra pinnar, men kanske rätt åt mig som borde träna mer spår…?