Helgen 26-27 majl var det flera roliga aktiviteter, bland annat en stor WT-lagtävling (även individuellt) på Tullgarn. Dock valde vi (Ingela & undertecknad) denna gång en annan aktivitet och åkte istället till Norska Flatmästerskapet. Anledningarna var flera; dels har vi aldrig startat på N FM, dels var det detta år lokaliserat i Sarpsborg som ligger bara knappt 5 mil från svenska gränsen, dels tyckte vi att det kunde vara en bra start/avstämning för våra ungdomar inför kommande Unghundsderby och – för min egen del främst – så var det en officiell utställning. Jag hade förberett Leia genom att inte alls “träna utställning”, dock hade jag grundtrimmat henne och dessutom fått proffshjälp av Elisabeth K med finputsning – tack igen Elis!!! En tvätt med schampo blev det också kvällen innan, men föning av pälsen hoppade jag över – Leia fick självtorka – någon hejd på det hela får det ändå vara.
Som insatta redan vet har ju Leia ett bettfel (överbett), och när jag ställde ut henne första gången för 2 år sedan fick hon ett 3:e pris, med hänvisning till just bettfelet. Dock har bettet faktiskt förbättrats och då Leia just nu också är i så fin pälskondition hon nu kan bli, kände jag att det kanske var dags för ännu ett försök. Ska väl tillägga att enda anledningen att över huvud taget ställa ut henne är att det för Nordiskt Jaktchampionat krävs lägst “good” (motsvarar gamla 2:a priset), då Finland och Danmark kräver denna showmerit för sina jaktchampionat.
Väl framme på Utne Camping möttes vi av ett glatt gäng svenskar (och norrmän också förstås) som svettades i den gassande solen. Dock sjönk den lilla förhoppning jag lyckats bygga upp som en gråsten i bottenlös dy när Karin F dramatiskt meddelade att; “här används hela regnbågens färger”, och “en hund fick “good” bara för att den bar svansen högt”! Usch-å-fy-å-bläää, tänkte jag, undrar vad det är för färg på “sufficient” (gamla 3:e priset)…? Innan det var dags för vår tur i “bruksklassen” var jag redan ytterligare 2 år fram i planeringen och funderade på vilken “proffshandler” (som “känner alla domare”) jag kunde hyra in?
När vi så äntrade ringen var Leia glad och positiv och jag gjorde verkligen mitt bästa för att hålla modet uppe. När domaren Christian Brix Söndergaard (Pearly Coats kennel, Danmark) lämnade sin kritik till sekreteraren hörde jag bara lösryckta fraser, bland annat “dessvärre överbett”… Undrar vad det är för färg på “SUFF” tänkte jag igen… Därför går det knappt att återge min oerhörda förvåning när ringsekreteraren, med ett lite beklagande leende/grimas, lämnar över ett blått band (alltså “Very Good” – motsvarande gamla “släta 1:an”). Herrejösses du milde! Blått band!?!? Jag så när kastade mig om halsen på domaren, men fann mig i sista stund och tog i hand i stället, tackade domaren & ringsekreteraren säkert tre gånger och skuttade glädjestrålande ut ur ringen! “Historiens gladaste blåa band” som någon sade
.
Leias kritik löd som följer;
5 år. Feminint huvud och uttryck. Dessvärre överbett. Korrekt ögonfärg. Väl ansatta öron. God hals, ok rygglinje. Väl ansatt svans som bärs korrekt. Väl tillbakalagd skuldra, lite öppen skuldervinkel. Goda vinklar bak. Rör sig med god avspark. Tillpassad bröstkorg, välmarkerat bröstben. Utmärkt pälskvalitet. Välpresenterad.
Fina Leia, som i och med “VG” nu också fick bort parentesen (j) på sitt SE JCH!
Söndagen ägnades åt WT i en grönskande skogsmiljö, olik de flesta andra WT-områden. Nybörjarklassen inledde dagen med fem stationer med en enkelmarkering per station. Aska skötte sig utmärkt och jag var både nöjd och lite imponerad av henne. Hon var lugn och fin och koncentrerad, även mellan stationerna där hon inte alls verkade störas av omgivningen med många stökiga och gnällande hundar. Dock hade hon lite svårt att lokalisera några av apporterna i det höga blåbärsriset och blev lite vid på två stationer och hittade tyvärr inte apporten på en av stationerna. Poängen blev ändå rätt bra, förutom 0:an fick hon 17, 16, 20 och 19 poäng=72, vilket placerade henne som 11:a i Nkl (totalt 27 ekipage) och som 3:e bästa unghund (av de 14 st som var under 2 år). Var väldigt bra att vi startade, jag fick genast en idé om hur vi ska förbereda “valparna” inför UD .
Leia, och Dipper som också fick vara med då WT var öppet för alla raser, gick in först på eftermiddagen. Lite kluriga stationer, inga avstånd direkt, men terrängen ställde till det mer än man kunde tro. Mina båda hundar gick riktigt fint och fick följande resultat; Dipper – 18, 20, 20 19, 16 = 93 p och Leia – 19, 20, 20, 17, 20 = 96 p. Detta visade sig räcka hela vägen till topp och Leia vann elitklassen med Dipper som god 3:a. I Norge utses Flatmästaren på dual-poäng, alltså både resultat från utställning och WT räknas. I och med Leias “VG” från lördagen och höga poäng på WT placerades hon som 3:a i den totala Flatmästartävlingen. Smått otroligt, men väldigt väldigt roligt! Stort tack igen till arrangörerna, alla trevliga domare och inte minst till Ingela för som alltid lika trevligt sällskap!