Efter en grymt nervös förmiddag var det så dags för ultraljud. Jag vågade först inte titta på skärmen och veterinären sade ingenting… Tills slut klämde jag ur mig ett nervöst “hungrig som en varg är hon, så jag hoppas verkligen att…” varpå veterinären liksom i förbigående säger: “Ja, dräktig är hon allt”. Så skönt att höra detta! Efter lite övertalning fick jag veterinären att känna runt lite till. Han menade först att det är så svårt att räkna blåsorna och att det nästan ändå aldrig riktigt stämmer. Jag hann med att räkna till fyra stycken och tyckte jag såg en eller två till, innan veterinären raskt avslutade med “där är en kull i alla fall”. Då kunde inte ens jag med att be honom om att “snälla, kan du kolla bara en gång till – och försök räkna dem..?!”, så jag fick vackert nöja mig med att ha sett de pyttesmå “utropstecknen” som veterinären kallade dem – och det såg de faktiskt ut som i sina stora fosterblåsor!
Så roligt detta ska bli! Nu ska jag ta väl hand om den ömma blivande modern som förresten visat upp alla tänkbara tecken på att vara dräktig; olydig, lomhörd, disträ och hungrig-Hungrig-HUNGRIG!!! Hon i princip äter sig igenom promenaderna – det mesta som är lagom stort att stoppa i munnen slinker ner; jord, gräs, snö, jord, gräs, gammalt bananskal, snö, äppleskrott, lite mer jord, ett “snytpapper” någon slängt, lite mer snö, m m m m…. Funderar på att snart packa upp canvasburen att ha Dipper i när jag inte är hemma – risken är väl att hon annars snart äter upp den söta lille labradåren också…
Söta söta Leia, 9 veckor gammal.