Söndagens A-prov blev en dimmig historia, i alla fall inledningsvis. Dimman låg riktigt tjock och tät över Halland när vi i god tid gav oss av från Simlångsdalen. Eftersom både Ingela och jag får hybris av bilköer och låga hastigheter valde vi att köra i förväg till samlingsplatsen. Det visade sig att även vår lagkamrat Janne delade samma uppfattning så vi blev tre i vår lilla karavan. Efter en ordentlig uppvärmning där Leia fick hämta ett antal apporter under noga övervakning; “du-tar-den-JAG-pekar-på-och-när-JAG-säger-till” och Mekko fick sitta och titta på (olika hundar kräver olika uppvärmning ) kände vi oss klara för dagens prövning.
“Jag ska göra precis som DU säger Matte – och inget annat!” (Foto Karen Lisager)
Efter genomgång delades den 16 ekipage stora gruppen upp i två och jag (med nr 13) skulle få skicka som nr fem i vår grupp. Som synes nedan låg dimman kvar på första och andra såten, men lättade senare.
“In i dimman” (Foto Karen Lisager)
Leia skötte sig utmärkt! Gick bra fot och satt stadigt och tyst även när hunden direkt till vänster om oss gav sig av efter en and som föll strax bakom linjen. Några av våra skyttar var inte så lyckosamma så det blev inte så många apporter på första såten och bara två hundar kunde lämna vår grupp med två apporter hemma. Nästa såt var en damm i en nyplöjd åker. Värsta sortens nyplöjd åker… med typ 50 cm djupa fåror. Kändes som 3 kg lera per fot ungefär. Här blev det lite bättre skytte och ett antal fåglar föll, bland annat en som damp ner i en vattefylld fåra kanske 12 meter snett framför oss. Leia satt (nåja, rumpan är i och för sig i dessa lägen något högre än fronten, “dragster-position)” still men höll på att förångas när anden direkt tittade upp ur fåran och sakta gick iväg över leran. Det blev för mycket för hunden till höger om oss som försökte sig på en rusning. Till slut skickades en picking-up-hund – tack och lov! Några ekipage hann få sina apporter och så var det vår tur. Jag hade full kolla på fyra finfina apporter framför oss, av bra svårighetsgrad (tyckte jag). Dock fick jag inte skicka framåt utan fick order om att skicka till ett anvisat område ca 80 – 100 m bakom linjen där det landat en fågel “som antingen var lätt träffad, eller bara väldigt trött”. Leia sprang snabbt och rakt i rätt riktning, stoppade utmärkt på signal, tog tecken perfekt och var väldigt snabbt ute i området på rätt sida i vind om fågeln.
Leia sitter tätt tätt på mitt ben, fullt fokuserad på rörelser i dimman (Foto Karen Lisager)
Hon fick snabbt vittring, dök ner i en fåra och var så när på väg att få fatt i anden – kändes som hon var max fem cm ifrån att få grepp om den, men det var kanske något lite mer. Anden visade sig dock (förmodligen?) inte vara träffad utan kom snabbt upp i luften. Leia satte av efter och jag avvaktade… och väntade på att domaren skulle ge order om att kalla tillbaka… vilket han inte gjorde. Efter ytterligare några sekunder frågade jag till slut om jag kanske skulle ta hem henne och fick ett jakande svar. Då hade Leia emellertid fått upp bra speed i leran och jagade friskt efter den flyende fågeln och var dessvärre inte direkt mottaglig för min pipa inte … Efteråt förklarade domaren att han ville ge Leia en chans att stanna själv när hon förstod att hon inte skulle hinna i fatt fågeln. “Det var ju snällt av dig”, tänkte jag, samtidigt som jag för mitt inre såg Leia jaga typ jorden runt efter den flyende anden… Självklart (!!!) ska hunden åtlyda inkallningen, men jag vill nog gärna tro att om jag direkt fått order om att kalla hem – innan Leia kommit in i villfarelsen om att det var okej att jaga – så hade hon nog kommit tillbaka betydligt snabbare (om än kanske inte omedelbart
).
Hade Leia stoppat själv, eller snabbare åtlytt min signal, så hade vi fått mycket plus för utförandet”, fick jag veta. Utmärkt dirigering – riktigt snygg! – och ingen anmärkning från någon av domarna på linjen så långt. Kändes förstås för jäkla trist att åka ut på detta, men så kan det gå… Hade det inte varit för lervällingen hade hon lika väl kunnat få fatt i den – hon var sannerligen inte långt bakom! Nästa gång…! Personligen tycker jag Leia visade prov på utmärkta egenskaper (initiativförmåga och jaktlust) – fast hon kunde ju skakat leran ur öronen, förstås… Om detta skulle hända någon mer gång vet jag nu att jag inte ska vänta in domaren utan omedelbart stoppa hunden. (Hoppas bara innerligt att det aldrig händer med Dipper-mannen – honom lär jag inte få stopp på direkt om han får häng på vilt, i vilken form det än är… ).
Resten av dagen gick jag istället med som picking-up-hund och fick chans att se provet från nära håll. Vad som slog mig var att det skickades från väldigt långa håll, upp till 150 – 200 m flera gånger, vilket gjorde att varje skick tog väldigt lång tid med alla störningar i form av fallande vilt och gamla viltdofter. Jag tyckte hundarna var förhållandevis duktiga! Det var också väldigt roligt att se att så många (både flat- och andra retrieverraser) tagit sig tid att komma och vara publik! Jag såg flera uppfödare på plats, bra att ni kom!
Till final gick tre erfarna “tanter”, två tikar från Danmark och så Leias mamma “Tiril”! Dessvärre kunde inte Tiril riktigt tygla sin iver under den avslutande driven i en våtmark och fick stiga åt sidan då en domare hört några missljud. Tiril och Bjarne fick dock mycket välförtjänt “Guns Choice”, grattis igen! Vann med Cert gjorde mycket rättvist Hans-Jörgen med sin tungt (och nu ännu tyngre) meriterade “Alma” som var en fröjd att se! Tvåa med Ck kom Annika med sin duktiga “Enya” – stort grattis till er båda!Från lördagens B-prov – Leia är fullt fokuserad, även på parkamratens markeringar! (Foto Karen Lisager)
Hela dagen och jakten var mycket väl arrangerad och Henrik, Peter, Camilla och jägaren ska ha all heder! Jag är väldigt glad att jag blev uttagen och fick vara med i svenska laget och kommer absolut att försöka bli uttagen även nästa år – det här var hur kul som helst! Vill avslutningsvis rikta ett stort tack till mina glada lagkamrater för synnerligen trevligt sällskap; Veronika, Janne (& Annika!) och Ingela – lika kul som alltid att kampera med dig!