Nyheter

Söndagens A-prov blev en dimmig historia, i alla fall inledningsvis. Dimman låg riktigt tjock och tät över Halland när vi i god tid gav oss av från Simlångsdalen. Eftersom både Ingela och jag får hybris av bilköer och låga hastigheter valde vi att köra i förväg till samlingsplatsen. Det visade sig att även vår lagkamrat Janne delade samma uppfattning så vi blev tre i vår lilla karavan. Efter en ordentlig uppvärmning där Leia fick hämta ett antal apporter under noga övervakning; “du-tar-den-JAG-pekar-på-och-när-JAG-säger-till” och Mekko fick sitta och titta på (olika hundar kräver olika uppvärmning ) kände vi oss klara för dagens prövning.

“Jag ska göra precis som DU säger Matte – och inget annat!” (Foto Karen Lisager)

Efter genomgång delades den 16 ekipage stora gruppen upp i två och jag (med nr 13) skulle få skicka som nr fem i vår grupp. Som synes nedan låg dimman kvar på första och andra såten, men lättade senare.

“In i dimman” (Foto Karen Lisager)

Leia skötte sig utmärkt! Gick bra fot och satt stadigt och tyst även när hunden direkt till vänster om oss gav sig av efter en and som föll strax bakom linjen. Några av våra skyttar var inte så lyckosamma så det blev inte så många apporter på första såten och bara två hundar kunde lämna vår grupp med två apporter hemma. Nästa såt var en damm i en nyplöjd åker. Värsta sortens nyplöjd åker… med typ 50 cm djupa fåror. Kändes som 3 kg lera per fot ungefär. Här blev det lite bättre skytte och ett antal fåglar föll, bland annat en som damp ner i en vattefylld fåra kanske 12 meter snett framför oss. Leia satt (nåja, rumpan är i och för sig i dessa lägen något högre än fronten, “dragster-position)” still men höll på att förångas när anden direkt tittade upp ur fåran och sakta gick iväg över leran. Det blev för mycket för hunden till höger om oss som försökte sig på en rusning. Till slut skickades en picking-up-hund – tack och lov! Några ekipage hann få sina apporter och så var det vår tur. Jag hade full kolla på fyra finfina apporter framför oss, av bra svårighetsgrad (tyckte jag). Dock fick jag inte skicka framåt utan fick order om att skicka till ett anvisat område ca 80 – 100 m bakom linjen där det landat en fågel “som antingen var lätt träffad, eller bara väldigt trött”. Leia sprang snabbt och rakt i rätt riktning, stoppade utmärkt på signal, tog tecken perfekt och var väldigt snabbt ute i området på rätt sida i vind om fågeln.

Leia sitter tätt tätt på mitt ben, fullt fokuserad på rörelser i dimman (Foto Karen Lisager)

Hon fick snabbt vittring, dök ner i en fåra och var så när på väg att få fatt i anden – kändes som hon var max fem cm ifrån att få grepp om den, men det var kanske något lite mer. Anden visade sig dock (förmodligen?) inte vara träffad utan kom snabbt upp i luften. Leia satte av efter och jag avvaktade… och väntade på att domaren skulle ge order om att kalla tillbaka… vilket han inte gjorde. Efter ytterligare några sekunder frågade jag till slut om jag kanske skulle ta hem henne och fick ett jakande svar. Då hade Leia emellertid fått upp bra speed i leran och jagade friskt efter den flyende fågeln och var dessvärre inte direkt mottaglig för min pipa inte … Efteråt förklarade domaren att han ville ge Leia en chans att stanna själv när hon förstod att hon inte skulle hinna i fatt fågeln. “Det var ju snällt av dig”, tänkte jag, samtidigt som jag för mitt inre såg Leia jaga typ jorden runt efter den flyende anden… Självklart (!!!) ska hunden åtlyda inkallningen, men jag vill nog gärna tro att om jag direkt fått order om att kalla hem – innan Leia kommit in i villfarelsen om att det var okej att jaga – så hade hon nog kommit tillbaka betydligt snabbare (om än kanske inte omedelbart ).

Hade Leia stoppat själv, eller snabbare åtlytt min signal, så hade vi fått mycket plus för utförandet”, fick jag veta. Utmärkt dirigering – riktigt snygg! – och ingen anmärkning från någon av domarna på linjen så långt. Kändes förstås för jäkla trist att åka ut på detta, men så kan det gå… Hade det inte varit för lervällingen hade hon lika väl kunnat få fatt i den – hon var sannerligen inte långt bakom! Nästa gång…! Personligen tycker jag Leia visade prov på utmärkta egenskaper (initiativförmåga och jaktlust) – fast hon kunde ju skakat leran ur öronen, förstås… Om detta skulle hända någon mer gång vet jag nu att jag inte ska vänta in domaren utan omedelbart stoppa hunden. (Hoppas bara innerligt att det aldrig händer med Dipper-mannen – honom lär jag inte få stopp på direkt om han får häng på vilt, i vilken form det än är… ).

Resten av dagen gick jag istället med som picking-up-hund och fick chans att se provet från nära håll. Vad som slog mig var att det skickades från väldigt långa håll, upp till 150 – 200 m flera gånger, vilket gjorde att varje skick tog väldigt lång tid med alla störningar i form av fallande vilt och gamla viltdofter. Jag tyckte hundarna var förhållandevis duktiga! Det var också väldigt roligt att se att så många (både flat- och andra retrieverraser) tagit sig tid att komma och vara publik! Jag såg flera uppfödare på plats, bra att ni kom!

Till final gick tre erfarna “tanter”, två tikar från Danmark och så Leias mamma “Tiril”! Dessvärre kunde inte Tiril riktigt tygla sin iver under den avslutande driven i en våtmark och fick stiga åt sidan då en domare hört några missljud. Tiril och Bjarne fick dock mycket välförtjänt “Guns Choice”, grattis igen! Vann med Cert gjorde mycket rättvist Hans-Jörgen med sin tungt (och nu ännu tyngre) meriterade “Alma” som var en fröjd att se! Tvåa med Ck kom Annika med sin duktiga “Enya” – stort grattis till er båda!Från lördagens B-prov – Leia är fullt fokuserad, även på parkamratens markeringar! (Foto Karen Lisager)

Hela dagen och jakten var mycket väl arrangerad och Henrik, Peter, Camilla och jägaren ska ha all heder! Jag är väldigt glad att jag blev uttagen och fick vara med i svenska laget och kommer absolut att försöka bli uttagen även nästa år – det här var hur kul som helst! Vill avslutningsvis rikta ett stort tack till mina glada lagkamrater för synnerligen trevligt sällskap; Veronika, Janne (& Annika!) och Ingela – lika kul som alltid att kampera med dig!

Årets Nordiska Mästerskap blev en mycket lyckad tillställning! Svenska FRK med Peter, Camilla och Henrik i spetsen hade verkligen gjort sitt bästa för att erbjuda två bra tävlingsdagar. Stort TACK till er, och till alla glada funktionärer!! Tack också till goa Karen för alla fina bilder!

Ingela och jag inledde på fredag eftermiddag med en kortare träning och promenad och sedan en timmes shopping på Äventyrsbutiken . Hittade flera jättesnygga grejer! Kvällen ägnades åt trevligt samkväm med pepping till vårt eget lag och terror mot det norska laget. Vet inte om det hjälpte, men kul var det i alla fall!

Lördagens B-prov var ett relativt enkelt prov (kanske bara var jag som tyckte det, dock..?), inga megalånga avstånd eller krångliga störningar. Provet inleddes med en walk-up med fyra ekipage på linjen (en från varje land/släpp). Varje hund fick en markering snett framåt till vänster, över ett större dikesområde, och en markering snett bakåt till höger om linjen. Leia spikade båda sina markeringar utmärkt!Leia har stenkoll på kastare och skytt, en bra bit till vänster (Foto Karen Lisager)

Efter detta delades gruppen så två ekipage gick till söket och två började med land/vatten dir/mark. Vi fick vänta medan vår parkamrat, norska Kenneth med Zombie, gjorde sin landdirigering. Därefter gick det ett skott ut över sjön och så skulle jag skicka på vattendirigeringen. Leia gick i utmärkt men drog sig sedan lite till vänster mot ett näckrosområde, hon trodde nog att det kastats en markering vid skottet och kanske låg den gömd bland näckrosbladen? Hon svarade bra på styrningarna och gick sedan rakt på apporten som låg någon meter upp på land.

Leia har markerat! (Foto Karen Lisager)

Efter detta fick vi en dubbelmarkering på vattnet som hamnade i princip på linje i vasskanten. Denna löste Leia utmärkt på egen hand. Efter att Kenneth och Zombie gjort sin landmarkering fick vi skicka på landdirigeringen – den uppgift som ställde till mest problem för ekipagen. Apporten låg uppe på en mindre höjd och var placerad i en liten grop helt ute på flacka marken och många hundar sprang över dummyn flera gånger från olika håll utan att få någon vittring. På vägen ut var där ett blötområde mitt i vägen och de som valde att skicka rakt över detta fick problem då hundarna gärna ville stanna och söka i området. Jag riktade Leia till vänster om blötområdet och hon tog en finfin linje och föll precis som jag trodde med terrängen som bågade till höger (svårt att förklara men det blev nästan som en velodrom). Dock ville Leia, precis som de flesta andra hundar, kolla funktionären som satt i åkerkanten och jag fick använda några få kommando för att få ut henne på flacken. Blåste sedan stopp och gjorde “en Ingela” – lät henne stå fast medan jag snabbt kalkylerade på anvisningarna; “ca 15 meter från elstolpen, i linje mot det stora mörka trädet i bortre änden på fältet”… Jo, visst måste hon vara synnerligen nära? Visade därför lugnt och tydligt med båda händerna “leta-där-du-är” och gav närsökssignal. Leia såg något överraskad ut men satte lydigt ner näsan för att börja söka på stället – och tog omedelbart upp apporten – härligt!“Snett ut, förbi blötan – rakt och långt!” (Foto Karen Lisager)

Efter detta fick vi vänta medan parkamraten gjorde sitt vattenarbete innan vi fick vår dubbelmarkering på land. Leia tog utmärkta linjer på båda skicken, men gick för långt på nr 1, den först kastade, (hundarna uppfattade inte nedslagsplatserna i en liten sänka precis i gränsen mellan ängen och skogskanten) och jag fick kalla tillbaka något. Då kom hon däremot exakt på apporten och löste den själv. Nr 2 löste hon utmärkt!

Sista uppgiften blev söket, som borde ha passat Leia som hand i handske! Blött, sörjigt och lerigt – härligt tycker Leia! Dock gjorde jag här dagens stora miss – alltid är det något… Leia sprang rakt på en apport som låg synligt mitt framför oss och tog snabbt in den. Dock ville hon tillbaka till samma ställe och började gräva i sörjan strax till höger om den lite torrare plätt där dummyn legat. Hon var oerhört engagerad och grävde med både tassar och resten av sig, var nere med både huvud och hals i leran, tog upp huvudet och pustade och fräste lera ur näsan och fortsatte gräva. Jag är fortfarande övertygad om att där ligger en apport! Kanske inte någon som NM-funktionärerna kastat ut , men någon apport ligger det där! Självklart borde jag ha kollat med domaren om där låg någon mer apport, men jag får helt enkelt erkänna att jag litar så stenhårt på Leias näsa att jag hela tiden tänkte – “snart kommer hon upp med en jävligt lerig dummy!” Efter en stund fattade dock t o m jag att hon nog inte skulle få fatt i något och försökte få henne därifrån. Det gick lite trögt och motvilligt till en början då Leia inte alls ville ge upp sin grop, men till slut kom hon igång och hämtade relativt snabbt totalt sex apporter. Dock gjorde förstås detta att vi halkade ner till ett försmädligt 2:a pris… Förbannat!

Nu gjorde det inte så mycket i det stora hela, det svenska laget var hyfsat överlägset och vann lagtävlingen (Ingela & Mekko 1:a pris och bästa ekipage – GRATTIS – Janne & Light 1:a pris, andra bästa hund, vi 2:a pris och Veronika & Japp 3:e pris)! Stort grattis till oss alla för en himla bra laginsats!!! Tvåa kom danska laget, trea norska och fyra finnarna. Lördagkvällen avslutades med supé och prisutdelning, mycket gott och mycket trevligt! Jag hade dock väldigt svårt att smälta min miss – som vanligt…

I helgen smäller det – Nordiskt Mästerskap för Flatcoated Retriever 2010! Vi åker ner till Simlångsdalen i eftermiddag för en sista lätt och motiverande träning med Ingela och Mekko. I kväll blir det familjeträff med Bjarne, Hedi och Veijo, ska bli jättekul att träffas igen! I morgon avgörs lag-tävlingen på ett (officiellt) B-prov och på söndag är det individuell konkurrens (A-prov).

Jag har försökt att förbereda Leia så gott som möjligt inför helgens prövningar, bl a med hjälp av mina goa träningskompisar Håkan & Malin och Peter & Elisabeth. Malin är en sann mästare på att vara kreativ vid walk-up-träning – helt magiskt vad hon får till det! Får se om det håller i morgon – gårdagens träning gick i alla fall super!

Måste också berätta att Leias tilltänkte, “Frodo” – Mavisflight Flow-of-Spirits – är uttagen till ICC 2010! Även Leias duktiga mamma “Tiril” är uttagen! Fantastiskt roligt, tycker jag!

Dipper har som bekant också duktiga föräldrar och syskon. Graham Roberts har kvalificerat Dippers pappa “Hector”, Wendearose Hector of Riversway, till IGL 2010 och fick samtidigt titeln GBFTCH! Dippers duktiga syster i Stockholm, Dusty, fick igår 1:a pris EKL på A-prov Labbeklubbens Öppna Mästerskap! Även Dippers 08-brorsa “Fokus”, M. Drummer, kvalificerade sig och startade på söndagens A-prov. Stort grattis Anki och Tina!

Nu fick jag blodad tand och har anmält Dipper till A-prov i Skåne! Hoppas komma med på något prov i december. Klart Lilleman också ska få lufta vingarna på A-prov – går ju inte att ligga i bakvattnet av syrran hela livet . Man varken vinner eller förlorar några prov från sofflocket, som en fyndig kompis uttryckte sig – näe, just det!Dippers ståtliga pappa Hector, GBFTCH Wendearose Hector of Riversway.

Söndagens B-prov i Halmstad, året sista för Dipper, var lika väl arrangerat som alltid när SSRK/Västra/Hallandssektionen är inblandade! Stort tack alla!

Elitprovet var relativt enkelt med helt okej avstånd både på land och vatten. Det som ställde till det för många av hundarna var terrängen med markering på, och en lite längre dirigering över, nyplöjd åker. En del hundar ville inte heller in och röja i den täta vassen där sökområdet var förlagt, och så det som fällde Dipper – att det förstås var kallt i vattnet!

Prisfördelningen för hela helgen, 24 ekipage, blev (med risk för någon missuppfattning); 12 st 0:or, 6 st 3:e pris, 3 st 2:a pris och 3 st 1:a pris. 1:an på lördagen gick till en labbe och söndagens två 1:a pris gick till en cheasapeak från Danmark och till en flatte, Maria Jogeland och Trine. Himla kul, stort grattis igen Maria!

Dipper föredrar sommarvarmt vatten och gärna en och annan and också.

Lill-Prinsen tyckte det var fruktansvärt kallt i vattnet och jag fick trycka på ordentligt för att förmå honom att till slut kliva i. Väl i simmade han som en raket över dammen . I övrigt skötte sig Dipper helt okej, och trevlige domaren Bosse Ferm tyckte vi förtjänade ett 2:a pris. Det var väldigt roligt att gå i par med Maria och Trine och hundarna skötte sig utmärkt ihop. Sammanfattningsvis blev det en trevlig dag i duggregnet med mycket snack med kompisar.

Lördagens träning i Markaryd blev väldigt lyckad. Stort tack igen Ingela för en kanondag och mycket trevlig kväll! Nu laddar vi för kommande helgs Nordiska Mästerskap!

Helgen som gick blev inte riktigt som jag hoppats, men jag blev några erfarenheter rikare som jag förhoppningsvis kan dra nytta av. Kort om lördagens jakt; Leia var dessvärre rusktigt olydig så här får tränas plenty lydnad inför A-provet nästa söndag… Prinsessan tycker dock att det är avsevärd skillnad på värdet av tygpåsar och änder, så B-provet borde fungera bra. Leia visade att hon är synnerligen mjuk i munnen när hon vid tre tillfällen kom in med icke flygfärdiga småänder som jag lugnt fick hålla i famnen och varsamt släppa igen när jakten var över (blev allt lite förvånad, hade inte förväntat mig så unga änder så sent på säsongen).

Söndagens spårtävling i Höganäs var mycket välarrangerad. Vårt spår gick på en nysådd rapsåker som mest bestod av jord. Såg ut att bli ett kanonpåsläpp men av någon anledning vände Leia när jag nästan var ur rutan och gick bakåt(?), så det blev tyvärr ett bakspår. Leia spårade kanonfint hela spåret, men en pinne tappade vi någonstans på fältet.

På uppletandet blev Leia en av två hundar som hittade alla fyra föremål – statistiken håller ! Det visade sig vara svår vind som slog från sidorna men mest bakifrån och de andra hundarna hittade mellan 1 och 3 föremål. När vi gick in var det i princip stadig medvind och Leia lade upp ett tjusigt revierande sökarbete och fick in sina föremål på strax under fyra minuter. Den ena domaren gav 9:a (lätt tugg – helt korrekt, får ta tag i det där någon gång ) medan den andre inte alls gillade Leias reviering och omtag och lämnade en 8:a . “Rakt ut och rakt in”, ville han se. Kan nämna att de skånska ekipagen också hade (i stort) fina raka skick, men dessvärre är det ju inte särskilt effektivt i medvind…

Jag var helnöjd med Leias attityd, fart och glädje på lydnaden! Några onödiga småmissar gjorde hon i och för sig, men mycket var också riktigt bra! Dock blev jag mycket förundrad över bedömningen, både på min hund och på de andra ekipagen. Kändes mycket märkligt, får jag erkänna… Det händer ibland att jag tycker att jag får lite för bra betalt för mina hundars prestationer, men i söndags var det i högsta grad tvärt om. Hur som helst så kom vi 2:a med certpoäng och hade en trevlig dag i höstsolen med skåningarna!

I dag kom så det efterlängtade beskedet – Leia är uttagen att representera Sverige vid årets Nordiska Mästerskap för flattar som går i Halland sista helgen i oktober. Fantastiskt roligt, tycker jag, och vi ska sannerligen göra vårt bästa för att bli kullens bästa hund . I Norges lag ingår nämligen Leias mamma Tiril och brorsan Munti, och för Finland startar brorsan Maik. En mindre släktträff alltså Waternuts får nog lov att införa ett eget pris att dela ut på mästerskapet: BIF – bäst i familjen

Himla roligt är också att min goda vän Ingela och hennes duktiga Mekko också är uttagna! NM – here we come!

Nu har vi flyt med platser på prov! Leia har kommit med på spårtävling i Höganäs 17/10 (vilket innebär att vi nu tränar spår på äng/åker igen) och Lill-Prinsen har kommit med på B-provet i Halmstad 24/10, där vi startar i sista par. I helgen ska jag ha kurs på lördagen och åka till Ingela i Markaryd och träna på söndagen. Nästa helg blir det apportering på lördag och då spårtävling på söndagen. Helgen efter blir det åter igen träning hos Ingela på lördagen och B-prov söndag. Fullt ös!

Prinsessan Leia poserar! Foto Katarina Rydholm-Squires)